Jag förstår inte varför jag inte har börjat skriva tidigare. Eller jo, jag tror att det kallas presationsångest. Det är konstigt att det ska smyga sig in på så många ställen i mitt liv. Som när jag ska måla, skriva, spela musik, vad jag ska plugga eller bara när det gäller att träffa nya människor. Visst är det märkligt? Jag hörde på radion, eller var det någon som sa till mig kanske, att Nanne Grönvalls motto var att “våga misslyckas”. Nu är jag inget större fan av Nanne men att våga misslyckas är något av det svåraste och jobbigaste jag vet. Och om jag inte vågar det kommer jag under hela livet att lägga fällben för mig själv. Jag kommer aldrig att bli helt lycklig för jag kommer aldrig våga göra dom sakerna som jag verkligen verkligen vill. Iställer kommer jag troligtvis bli sur och bitter och skylla min olyckliga situation på alla andra. Och det är väl ändå bland det värsta jag skulle kunna tänka mig? Alla har ju nån arbetskamrat, vän eller släkting som sitter där och blir bara mer och mer bitter. Byta plats, nej tack.
Några ständigt upprepande scenario går till såhära, jag får en idé om vad jag vill måla, jag blir exalterad och går runt och tänker, funderar och försöker utveckla den. Men innan jag ens hunnit dra ett streck på pappret har jag hunnit gett upp. Jag vet ju att jag skulle kunna komma på något så mycket bättre. Trots att jag vet att jag är skillad och att idén i sig är bra, blir en bra idé likställd med INGEN idé.
Vad det gäller att träffa nya människor på tu man hand, initierad av mig eller den andre, blir jag så nervös över hur det ska gå, och kanske mest för vad den andre ska tycka om mig, att det oftast inte ens hinner bli någon första träff. Istället tänker jag att jag har så många goda vänner och att jag egentligen varken har behov eller tid att lära känna någon ny.
Och med att flytta och gå i skola, som min dröm att läsa konst på folkhögskola, kan jag verkligen brinna för och kolla upp hundra olika alternativ men tillslut har jag hårdrationaliserat bort drömmen till det “faktum” att min nuvarande situation nog ändå är bäst. Snacket i mitt huvud går ungefär såhär att det passar ju inte så bra just nu, allt har sin tid och kanske och troligtvis någon annan gång. Jag har ju all tid i världen, varför stressa.
Jag tror inte att andra tror det här om mig och jag tror nog inte riktigt det här om mig själv heller men det är i alla fall så det ligger till. Om jag skulle förklara fenomenet med termer från mitt professionsområde skulle det heta att mitt jag böjer sig för mitt överjag. Det jag Vill övergår till en hop av krav, måsten och borden. Och troligtvis, för att inte bli helt neurotisk av det hela, hårdrationaliserar jag för att berättiga mina val och beslut för mig själv. Kan man luta sig mot rationell fakta så är ju allt rätt och riktigt.. eller hur.
Egentligen är det bara är att göra, och jag har tusentals strålande idéer och tankar om vad jag vill göra. Sen kommer ju vissa saker att bli fantastiska och vissa mindre fantastiska men om jag inte vågar kommer det inte att bli någonting av något. Bara jag börjar så kommer allt bli bättre och bättre.
Min blogg får helt enkelt, på ett symboliskt sätt, representera min start på att våga misslyckas.
Kärlek,