Systrar o systrar
säg mig
vad är kärlek
Tomhet…
Men ändå så full av känslor. Känslor som kokar över gång på gång på gång. Svårt att andas. Svårt att se. Hur fan ska jag kunna lära mig leva? Lära mig att lösa konflikter. Kunna diskutera. Jag känner mig så hjälplös. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit idag. Hur många tårar jag fällt. Varför? Varför är jag så ledsen? Jag har så mycket känslor. Är rädd för livet… När blev jag det? Har jag alltid varit det? Jag har haft mitt trygga. När det försvann, vad hände då? Gick det upp eller ner för mig? Vart ska jag gå nu?
Igår gjorde jag slut med Sara…
Idag svider mitt hjärta. Hur ska man släppa taget? Jag håller fast henne med krampaktiga tag. Släpper henne inte med blicken. Aldrig med tanken. Allt kretsar kring henne. Varför?
Hon är ju så bra…
Hur ska jag nånsin kunna bli självständig? HUR? Jag kanske aldrig kan bli det? Vill jag bli det? Måste jag bli det? Är alla andra självständiga? Alla “vuxna”? Är mamma självständig? Nä… inte det minsta… det tror jag inte. Och jag tror inte att hon vill vara det heller. Det är väl nånstans det jag söker. Tryggheten som mamma har. Som jag har fått för mig att hon har. Att inte behöva vara så jävla självständig. Kunna luta sig mot sin familj.
Familjen… Tryggheten… Allt det som jag trodde var runt hörnet för mig. Kommer jag nånsin dit? Och med vem? Just nu ser jag bara Sara.
Igår var det så självklart att det var slut. Idag är jag kär igen… Eller?
Hur ska man veta vad som är rätt?
Jag älskar henne. Hon älskar mig. Det borde väl räcka?
Hon har mitt hjärta i sina händer.
/Malin